Sista, sista, sista.

Sista av allt, hej då Öland, hej då Kalmar, hej då Sverige. Igår var jag på stickfestival i Kalmar tillsammans med Malin och Malin, jag har nu virkat en grå bäver och den är jättefin. Jag har lyckats bli av med min snilletelefon och jag har i några veckor ett reservnummer. Mamma skickar upp nya SIM-kortet till NJ när jag väl landat där.

Just nu sitter jag på donken i Ljungby tillsammans med VBP. Han skulle till Ljungby för att dumpa lite papper och snäll som jag är åker jag med (okej, ska jag va ärlig hade jag blivit ganska sur om jag inte fått följa med)..

I morgon runt 12 kliver jag på tåget till Kastrup för att senare samma dygn kliva på flyget mot Miami. Tidskillnaden kommer vara -6h, alltså Miami ligger 6h efter Sverige. Detta blir troligtvis sista inlägget i Sverige, sista inlägget från Sverige för det här året alltså...

Inget inför resan till Usa, inget kommer jag åka.. Utan ett nu är jag här!

Idag!

Sista timmarna hemma hos päronen, jag måste hinna duscha, plocka ordning, packa klart, hälsa på mormor och äta. Runt elva kommer Malin och Malin och plockar upp mig då vi ska in till Kalmar på Stickfestival innan jag sticker.
Jag har haft en underbar helg tillsammans med de bästa, Malin, Malin och Adde! Bästaste folket!

Klockan 19.02 äntrar jag Osby och ska då tillbringa dagarna fram till Tisdag där tillsammans med VBP (världens bästa Peter).

Det är inte fören nu som jag börjar bli lite stressad inför den här resan. Har jag verkligen fått med mig allt? Har jag packat för mycket? Kommer vi hinna?

Då till frågan... Varför ligger jag fortfarande kvar i sängen?

Det har hänt en hel del de senaste dagarna. Sista besöket på jobbet, sista morgonen i stallet, sista besöket vid Kapelludden... sista, sista, sista... Allt är sista för i år.
Det känns konstigt men samtidigt helt rätt. I morgon, då är det min sista hela dag på ön. Då ska jag göra allt jag vet att jag kommer sakna. Gå runt slottet, umgås med djuren, kompisarna och bara va.
Där emellan måste jag se till att jag har ALLT jag måste ha, att jag packar det jag behöver, städa bilen, byta däck, ställa av bilen... jag har massor att göra i morgon. Min absolut sista dag på ön det här året.

Idag och igår har jag fått fantastisk hjälp av Malin x2 med flytt städningen (är det ett eller två ord?). Världens bästa flytt städare var vi. Det blev lunch på gräset framför kyrkan, mjukglass på bänken utanför gunnars och kaffe på golvet i min lägenhet.

VBP (Världens Bästa Peter) var här förra helgen. Fantastisk man den där Peter. Han hjälpte mig med stora delar av flytten, bar saker som vi andra normala knappt hade tittat på. På lördagkvällen var det grill och öl med bästaste Malin och Malin, toppen kväll och rakt igenom en toppen helg.

Onsdagen bar iväg till Löttorp för att krama om mina fantastiska jobbarkompisar. Känns faktiskt tungt att lämna ett jobb som jag trivs så fruktansvärt bra på. Men jag är ganska säker på att jobbet finns kvar när jag kommer tillbaka. Jag fick välja mellan två presenter från "chefen", en liten kvarn som det står Öland på och en Blås. Jag valde Kvarnis och han ska få följa med mig på min resa, han kommer bli berest.

I morgon blir det häng med finaste Adde, Malin och Malin mys och lite film. Hade gärna packat ned dom i väskan alla tre, men det går tyvärr inte. Men jag räknar med BREV!

  Han är vacker den där.

 In action

VBM - Världens bästa Malinar

 VBM kollar får

Hej då lägenhet!

Det kallas resväska.

Världens bästa mamma köpte mig en resväska (som jag själv får betala iof, men på hennes coop-kort). Den är gräsligt ful och den sticker ut, precis som planerat. Jag kände att jag inte ville ha en svart väska som alla andra och hittade då den här för 300:- och den är perfekt i storlek.

Helg, flytt, bio, middag och kärlek

Jag har faktiskt lite dåligt samvete för att jag satte jobbet i skiten i helgen. Men jag var tvungen, självklart fick jag beodran om sjukintyg, vilket inte var några större problem då jag haft mycket strul med ryggen det här året. Så fredag morgon släpade jag upp the real hunk lite extra tidigt för att ta oss bort till sjukan, okej... Vi var inte där fören 11.30, men jag ringde faktiskt klockan 08.00
Jag kom ut med ett sjukintyg, 100 tabletter Tradil och 50 tabletter Panocod ( att ha med till Usa i fall det skulle behlövas).
Det blev inte mycket gjort den dagen, hann plocka rent skåpen i köket, sedan inte så mycket mer. Istället blev det Larmgatan 10 och SuckerPunch.
Hade en magisk kväll tillsammans med Hunken, han är verkligen en fantastisk varelse, plötsligt inser jag hur lurad jag har blivit tidigare år. Det är nu jag vet vad kärlek är. Nu har jag funnit en fantastisk människa som tål mina ryck och som är lika konstig själv.Vi är fruktansvärt lika på många plan, men inte på för många plan. Utan lagom många, och på rätt plan.
Lördagen tillbringades med att köra mängder av skräp till Kalleguta, seriöst vad mycket skit man hinner samla på sig på ett år. Min underbart sköna grisrosa soffa har nu seglat till de evigt gröna ängarna. Grät nästan en skvätt när vi la honom i containern. Han var för stor och fick inte plats i rummet hemma hos päronen.  Men hans vapendragare miss och mr fåtölj fick stanna kvar och pinas av mig ett tag till. Efter Kalleguta blev det till att köra hem alla stora och otympliga grejer till mina fantastiska pears.

På kvällen tändes grillen, Malin och Malin var med i spektaklet. Det var hemskt trevligt, grillad köttslamsa, öl och trevligt sällskap. kvällen slutade i Spolhuset nere vid Kapelluddens camping. En mycket trevlig kväll.

Det var fruktansvärt tungt att se Peter kliva på bussen i förmiddags. Vetskapen om att den vackraste människan på den här planeten åker iväg och nästa gång jag ser honom är kanske inte fören i vår nästa år. Det var riktigt tungt, men ändå inte så tungt jag trodde att det skulle bli.
Jag vill inget hellre än att han är här hos mig nu och föralltid. Men det här kommer bara stärka vårt förhållande, vi har ett år med ren och skär längtan framför oss. Längtan som kommer stärka vår kärlek till varandra, någon som kommer binda oss samman.
När jag kommer hem är jag förhopningsvis redo att växa upp tillräckligt för att ta beslutet om jag ska plugga eller jobba och vad jag i så fall ska göra. Även vart jag ska bosätta mig.

Nu är det nästan bara städningen kvar i min lägenhet, känns otroligt bra. Ska ringa i morgon och be dom besiktiga den på Onsdag eller något.

Jag fick det här fantastiska armbandet av Peter.

Det är det här som kallas kärlek.

De sa en vecka.. Vad har det gått? tre dagar?!?!

De sa en vecka.. Vad har det gått? tre dagar?!?!
Visumet ligger nu på posten här i Borgholm och väntar på mig. I morgon hämtas det ut! Bankkorten som var beställda kom idag, väntar bara på koden till reservkortet. Det borde landa i min låda senast måndag. MÅNDAG! Det är om fyra dagar. Senast på måndag kan vi boka biljetter, finns billiga Köpenhemn-Miami redan på Torsdag.
Frågan är bara om jag hinner med allt jag ska innan jag åker, om jag kommer glömma något viktigt. Jag måste packa, köpa resväska, plocka ut insulinet, lämna in fullmakten till päronen, flytta, flyttstäda och besiktiga lägenheten. Jag måste säga hej då till världens bästa jobbarkompisar, till världens bästa kompisar, min fantastiska pojkvän och min underbara familj.
Pojkvän, det känns konstigt att skriva det, men Ida har gått och skaffat sig ett förhållande såhär några dagar innan hon flyr landet för ett år. Hur smart är det på en skala? Men en sak är säker, Ida har träffat en fantastisk människa som låter Ida åka iväg, som väntar på henne och som vill ha henne som den hon är. Ida är kär och Ida känner att det är rätt. Ida tycker om den här otroligt fina varelsen vid namn Peter.

Nu sitter jag på bussen hem efter en riktigt trevlig sväng i Stockholm. Målet med resan var att få visum till Usa, det är nu klart och med andra ord är det mycket möjligt att jag om två veckor sitter på planet till Florida. Två veckor, förstår ni hur snart det är? Hur mycket panik jag har över att sanera lägenheten i helgen? Hur mycket panik jag har över att ha glömt något? Hur mycket jag kommer sakna alla? Sakna nära och kära.

De som vill ha brev kan skicka adressen på min facebook eller min mejl, BREV inte MEJL. Jag vill ha personliga och handskrivna brev.

Ångesten för hur tjock jag kommer vara när jag kommer hem har redan börjat, ångesten för att glömma något viktigt. Fullmakt på apoteket och på banken måste ordnas den här veckan. En resväska är en ganska bra investering, kan inte gärna flyga med sopsäckar. Hur packar man lagom? För stallet, för vardags, för varmt väder, för kallt väder och för utgång. Hur får man plats med allt det? Speciellt då insulin och kanyler för 12 månader ska tryckas ned i väskan.

Igår träffade jag Emmet och Malin Björn i stan (stockholm) sjukt trevligt folk. För det första är det kul att umgås med någon mer som har både gluten och diabetes, någon som sliter upp tröjan på restaurangen och ger sig sitt insulin. Någon som är petig med maten... kort och gott... Som är lite speciell.
Blev mat på London, kaffe på Wayne´s coffe, kaffe på donken och lite spring på stan. Riktigt trevligt, jag fick mig en balja kaffe och inte en mugg. Vilket passade mig alldeles utmärkt.

Usa here i come.

Nu är det bara att vänta på att passet ska landa i brevlådan. Visumet är fixat och det var inte alls så farligt som vi trodde att det skulle bli. De lurade Malin lite så hon fick nästan ett nej, men det ändrades fort till ett Ja. 

Så om en vecka landar det här dokumentet i min brevlåda och det enda som är kvar då är att packa väskan, boka biljett och ge mig av till Usa.

Stockholm.

Efter en lång dag i Stockholm har jag nu äntrat sängen för lite välbehövd sömn. Det har vart en lång dag innehållande bussåkning, tunnelbaneåkning, promenader, fotografering, mat och shopping. Jag storhandlade... en foundation på Make up store och lite godis i en mysig godisbutik som sålde massor med godis man inte sett på länge.

I morgon är den stora dagen, i morgon får jag veta hur det hela kommer sluta. Vart jag får tillbringa det kommande året. Instängd i en skrubb i min ensamhet? Usa?

Swebus. Kalmar-Stockholm

Sitter på bussen på väg till Stockholm, det var med tunga steg jag lämnade Peter på busstationen när vi åkte. Men nu tar vi steget för mitt livs resa. Usa here we come! (jag och Malin alltså), jag kanske ska tala om att det finns någon få % chans att vi blir nekade, i så fall ska jag stänga in mig i ett mörkt rum och aldrig mer komma ut!

Eller okej, något måste jag väl hitta på, fly Kalmar/Öland kanske? Älmhult eller vad sa vi mr. Varg/lerklump/söt.

Jag hanterar min nervositet (jag kan faktiskt vara nervös ibland , även om det inte händer spec. ofta) genom att låta käften gå... mer än vanligt. Malin kommer tröttna på mig halvvägs, men hon får stå ut.. Hon har inget val.

Hur blir det sen?

Det händer mycket nu, det är mycket som ska planeras, fixas och umgås. Ser fram emot helgen, den kommer rent ut bli fantastisk. Det känner jag på mig för att:
1. Finbesök (Peter)
2. Laser game med nära och kära.
3. Ledig, vilket jag tänker fortsätta att vara.

Känner jag mig själv rätt kommer jag under söndagen vara ett mer eller mindre nerv-vrak.Är redan nu fruktansvärt nervös inför besöket på ambassaden på tisdag. Vad kommer jag då inte vara på Söndag? Peter får ha överseende med det, han får ju mitt sällskap även om jag är lite mer förvirrad än vanligt. HAr redan nu märkt att förvirringen börjar slå till, inte minst på jobbet. Jag tappar bort det ena efter det andra, jag kör fel och folk skrattar med(åt) mig.

Jag kommer vara ledig mycket den veckan, det enda jag ska jobba är fredag, lördag och söndag (8-10/4). Känns konstigt, men jag måste hinna vara lite ledig innan jag åker. Ta hand om mig själv och bara vara. Umgås med de jag har här hemma och fundera över hur jag ska klara 12 månader ifrån dom.

Jag känner redan nu hur jag kommer sakna alla vänner, familjen och inte minst, mina fantastiska jobbarkompisar. Jag måste ha världens bästa jobbarkompisar, har nog aldrig trivts så bra o en personalgrupp som i den här (då har jag ändå ganska lätt för att trivas bland folk). Jag tar plats, det vet jag och i den här gruppen kan jag vara den jag är. Man får ta plats, så länge man lämnar plats åt de andra i gruppen. Det är alltid någon som har något nytt och kul att berätta, någon som vågar bjuda på sig själv och sin dumhet.
Jag kommer verkligen sakna den gruppen. Trodde själv aldrig att jag skulle sakna ett tidigare jobb, men det här är det första.
Jag trivs lika bra med personalen som med boende, som med chefen, som med miljön... Visst, vissa personer tycker man bättre om och vissa sämre, men så är det ju alltid. Det får man ta =)

Tiden går fort nu, snart åker jag om inget oförutsett händer.
Jag vet att tiden kommer gå fort i Usa, bara vi trivs och har det bra. En dag står jag här med mina resväskor, då måste jag besluta... Vart vill jag bosätta mig? singel/förhållande? Vill ja plugga? Vad vill jag plugga? Vill jag jobba? Vad vill jag jobba med?..... listan kan göras oändlig.
En sak är säker, jag tänker inte börja min vistelse i Sverige med att gå ned i vikt.

Nu är det bokat, den 5 April ska Malin och jag kliva innanför dörrarna på Ambassaden i Stockholm. Jag är sinnessjukt nervös och kan typ inte tänka på något annat. Jag har egentligen inte så mycket att vara nervös för annat än att jag kommer glömma något papper hemma, vilket INTE får hända.

Fick idag hem de sista blanketterna för att kunna avsluta mitt DS-160 dokument. Så nu väntar ett godkännande av Gudrun, sedan ska det skickas in och bokas tid för möte på Ambassaden i Stockholm. Jag vet inte riktigt om jag själv har förstått att snart åker jag (om allt går vägen med visumet), snart lämnar jag Sverige för 1år, 12 månader, 365 dagar. Tiden kommer gå fruktansvärt fort, ett år kommer rusa förbi.
Jag har ett stort mål med min vistelse i Usa och det är att INTE gå upp i vikt. Jag ska försöka hålla mig ungefär där jag är. Kommer i mesta möjliga mån släpa med mig Malin på promenader. Speciellt de dagar vi haft lite att göra, de dagar vi haft lite ledigt. Promenader är bra både för att upptäcka området och för motionen.

Nu ska jag försöka att sätta mig in i hur jag ska ansöka om ett internationellt körkort. Det är en grej som är mycket bra att ha, visst bara jag med körkort. Men en är bättre än ingen.

Ansökan.

Visum ansökan går framåt. Har påbörjat de sista dokumenten nu, väntar med spänning på att budbilen med de sista pappren ska komma och knacka på dörren. Behöver ett nr som finns på det dokumentet för att kunna avsluta ansökan. Jag har fått svara på diverse konstiga frågor, men det går framåt, är laddad nu.

En vecka gången. tiden går fort

Vet att jag vart off i några dagar, men jag har haft otroligt mycket att göra. Tisdag och onsdag förra veckan blev två heldagar i stallet. De dagarna användes till att mocka hagar och under onsdagen fick jag nöjet att rida två hästar, Quando och Kazini.
Träningsvärken var ett faktum, torsdagen var stel, fredagen var tung. Smärta att kliva ur sängen om vi säger som så.

Fredag efter jobbet, en tur till Kalmar var planerad. Dags att skaffa straff-fånge-kort till visumet.Mötte upp Malin i stan både för att hinna springa förbi skatteverket och få de papper vi behöver ha med oss till ambassaden och för att efter det bege oss till Engmans foto i Kalmar.
Det är väldigt mycket straff-fånge över bilden, men det är tyvärr ett måste. Bilden måste med och i rätt storlek 5x5.

Dock tillbringades resten av helgen med mycket trevligt sällskap. Mötte upp Peter i Kalmar, släpade runt honom i halva Kalmar. Tror dock inte att han klagade allt för mycket, han sa i vart fall inget om det. Som den charmiga människa jag är så höll jag låda mest hela tiden, medan han gav ett lite mer blygt intryck till en början (som släppte mycket fort).
Fick lite expert hjälp, så nu 7 månader efter inköp har jag äntligen fått tummen ur och skaffat nya icke gnisslande viftare till min sköna gröna bil. Blev även påfyllning av de vätskor som krävdes (viftarolja).

Kan det bli något är frågan? Svaret kommer ni få vänta på.
Men jag har träffat någon som orkar kasta runt mig som en mindre gummiboll, någon att tugga på och hmm.. ja någon att vara mig själv tillsammans med. Detta ska nyfiket testas och se om det kan bli mer än en lekkamrat. Förhoppningarna finns. Farligt farligt, men härligt härligt.

Söndagen, efter att jag lämnat P i Kalmar så blev till till att hämta upp brorsan (som inte längre ser ut som ett får). Hem till päronen för att svida om till ridbyxor. Träningsvärken har precis försvunnit så nu är det på tiden att jag skaffar ny. Hoppträning med Quando, otroligt trevlig häst. Jag har inte samma känsla som jag hade när jag höll igång ridningen ordentligt, men jag känner att den kommer tillbaka mer och mer.
Bara efter att ha hoppat två gånger på en vecka har mycket kommit tillbaka, behöver dock komma in i det mer för att få tillbaka ögat jag hade. Men vi tar en sak i taget, rider alldeles för sällan för att tro något annat.
Fick även äran att lägga sadeln på Meja för att rida några varv, tror hon kommer bli riktigt trevlig. Otroligt känslig och lätthanterad.

Intervjun gick bra trotts dålig täckning (skype). Nu ska jag någonstans försöka ragga fram alldeles för mycket pengar alldeles för fort. Vet att det kommer gå på ett eller annat sätt, men inte hur.

Idag gäller det, nervös som faan. Efter en tung natt med en släng av spysjuka, mycket piggare nu. Det var nog inte speciellt allvarligt, har väl fått i mig något jag inte tål eller något i den stilen. För nu känner jag mig riktigt pigg, äter gör jag utan större problem. Så jag hoppas att det inte var värre än så, scenariot maginfluensa hägrade länge i min ena hjärnhalva. Men jag hoppas och tror inte att det var det.

Nervositeten stiger för var minut som går, det är idag det gäller. Jag ska praktisera engelska för första gången på mycket mycket länge. Och den här gången med en enligt CC "bitch", enligt Malin var hon jätte trevlig. Så det återstår att se vart min åsikt kommer sluta.

Jag har under helgen som gått beslutat mig för att det blir sprutor i Usa. Blir så fruktansvärt mycket packning om jag ska ha pumpen med. Fick frågan av Mats om jag hade några flergångs-sprutor kvar sedan tidigare liv... Det var typ 6 år sedan jag använde sprutor sist, tror han på fullaste allvar att jag skulle ha de kvar? Då gick jag på Insulatard och Novorapid, den här gången ska jag gå på Humalog och levemir.. Två blå och två silvriga är visst vad jag kommer få hem, blir säkert bra. Sist jag gick på pennor fick jag någon ful orange med ballonger på. INTE OKEJ!

Ska bli intressant att se hur det kommer fungera med sprutor den här gången. Sist var det kaos, men jag vet att detta blir det smidigaste valet. Kommer "bara" behöva ha 15 lådor kanyler och ett antal ampuller insulin med mig... Hur noga måste jag vara med att byta kanyl vid varje användning?
Den STORA nackdelen med sprutor är att jag måste börja gå med väska, har satt alldeles för många kanyler i benet när jag burit dom i byxfickan.
Måste få tag i ett smidigt fodral, men det ska jag nog hitta något så småningom.

It´s up to you

Don´t limit yourself

Tre tappra riddare äro nu 2.

Ellie hoppade av jobbet i Usa, nu är det bara Malin och jag kvar. Inte så bara kanske, är fruktansvärt pepp på det som komma skall.
Är riktigt nervös inför intervjun på Måndag. Jag har inte pratat engelska på riktigt länge, hur ska detta gå?

Rubrik.

Humöret blir bara bättre och bättre, vaknade med både skallebang och ryggont. Proppade i mig lite ipren och gav mig av till stallet. Diverse värk släppte ganska fort, tror nöjet av att umgås med djuren hjälpte till.
Solen har hittat fram bakom molnen och idag är det verkligen vår i luften, plus massor med blåst. Men det får man ha lite i beräkningarna när man bor som jag gör.

Har mejlat lite med min ssk Mats idag. Står i valet om jag ska köra på pump eller om jag ska byta till sprutor under min vistelse i Usa. Lättast att ha med sig är ju självklart sprutorna. Men jag mår bra av pumpen, nu har jag förvisso inte haft sprutor på 3-4år, så jag kan väl inte direkt säga hur jag mår av dom för stunden.
Vet att jag under min senaste vistelse i Florida hade lite strul med att insulinet i pumpen blev för varmt, även om jag hade både kyl väskor och grejer till den.
Det är mycket som ska tänkas på och fixas innan det är dags att åka. Men nu har visumsökan kommit så pass långt att det är dags för telefonintervju. Sjukt nervös för den, kommer dö hundra gånger om. När använde jag min engelska senast egentligen? Måste vart 2-3 år sedan den användes, att prata menar jag och inte läsa, lyssna osv.

Okej, det är nu det gäller. Idag måste jag få ordning på den tornado-drabbade lägenheten. för i morgon klockan 11.45 kommer det någons om vill titta på den. Idag är jag ledig, idag MÅSTE jag ta tag i det. Speciellt då jag ska vara i stallet klockan 7 i morgon bitti, då hinner jag verkligen inte.

Visum-ansökan går framåt. Jag hoppas att CV:t jag nu skickade in räcker. Samtidigt som jag hoppas att de inte ringer alla på listan. Men det lär jag ju märka, vet inte till 100% om jag har rätt nummer till två av dom heller.

Det börjar verkligen hända saker i mitt liv nu, ser verkligen fram emot det kommande året och hoppas på att jag inte får några problem med min visum ansökan. Dom hade visst nyligen haft en norsk tjej som blev nekad. Hoppas verkligen inte att jag blir det. Detta är något jag verkligen vill.

Måste ansöka om internationellt körkort snart oxå. Kostar mellan 2-300:- ett måste om jag ska köra bil i Usa, vilket är min plan. Tänker inte stanna där i 12 månader utan frihet = utan bil. Utan jag vill ha möjligheten att ta bilen dit jag behöver.. Bio, handling, shopping, miami... osv. Man blir fruktansvärt låst utan bil.