Försöker packa ihop mitt rum inför Kentucky, jag gör det med blandade känslor då jag egentligen inte vill lämna det här stället, trivs verkligen superb här. Men samtidigt är jag fruktansvärt nyfiken på det som komma skall. Alla säger att Kentucky är något speciellt och de flesta är noga med att poängtera att "Det som händer i Kentucky, det stannar i Kentucky". Och det låter i mina öron ganska lovande.
Jag har stora bekymmer med hur jag ska packa, vad jag ska lämna och vad jag ska ha med mig. Det är fruktansvärt bökigt då jag verkligen inte vet vad jag kommer behöva och inte. Men det mesta får åka med, kommer lämna det jag inte använt på länge, lite böcker och annat krims krams. Jag vet att jag kommer tillbaka en sväng efter Canada, men jag vet inte när. Det enda jag vet är att Canada är i Oktober.

New Jersey har fått mig till en helt annan människa, eller, det är fortfarande gamla tråkiga, Ida med alldeles för mycket energi (ja, när jag sovit ordentligt vill säga). Men jag har utvecklats som person, jag är social och tycker fortfarande att prata med nya människor är skoj.
Jag fick förresten två sms idag (okej, ett igår kväll), både är lite läbbigt obehagliga. Eller, nja, obehagliga är fel ord. Men det får mig att fundera på hur pantade killar egentligen är. Att de flesta inte har alla hästar hemma, det visste jag redan. Men att det var så här illa? En av killarna har under 2-3års tid vart efter Cc, velat gifta sig med henne och allt sådant. Hon sa nej redan från början och nu äntligen verkar han börja inse. Men istället är han på mig, jag har pratat mycket med honom då han är fruktansvärt trevlig och ibland ganska kul att hänga med. Men idag har killen mage att skicka ett "I love you Ida" till mig och det har han förvisso inget för. Jag är singel, ensam och övergiven och det tänker jag fortsätta att vara.
Ja, Peter och jag valde att dela på oss för att inte strula till något. Är det meningen att det ska vara vi, då hittar vi tillbaka till varandra när jag kommer hem. Just nu har jag istället en mycket nära vän som jag vill ha kvar i mitt liv.
Den andra killen, det är en mexicanare som jag jobbat ihop med hela sommaren. Han började för några veckor sedan prata mycket med Diana och det enda han pratar om är mig. Diana får då leka medlare, för han vågar knappt prata med mig i stallet. Inte heller han har så mycket för det och hans bror är ganska dryg när han påpekar det hela tiden.. Mexare är läskiga!

Jag vet inte vad folk ser i mig, jag har verkligen ingen aning. Men jag vet att SÅ speciell, det är jag inte. Har fått endel komplimanger om min personlighet, men inte heller den är så speciell. Jag är allt som oftast glad och trevlig och kan skämta om det mesta. Uppvuxen på bonnagård och kan va ganska grov i munnen, vet inte om det är ett släktdrag eller om det beror på människorna jag har umgåtts med i hela mitt liv.

Jag kommer verkligen sakna New Jersey, men är säker på att jag kommer trivas precis lika bra på de andra ställena och jag kommer tillbaka hit nästa år. Det är inte så länge tills dess. Tiden går fort, jag har redan vart här i 5 månader och tiden har evrkligen sprungit iväg. Mina papper går ut om 7 månader, någon gång innan dess ska jag hem och fixa nya. Vi får se när det blir nu, om det hinns med innan jul eller om jag ska vänta till efter. Tror jag har insulin och allt som jag behöver under tiden. Har 1100 teststickor kvar till blodsockermätaren i vart fall. Det borde räcka ett tag. På tal om teststickor så borde jag verkligen ta tag i mitt liv och göra en kurva snart igen. Har vart fruktansvärt dålig på det sista tiden. Pendlar en hel del i värden, inte hälften så kraftigt som förut men jag ligger högt alldeles för ofta. Borde verkligen göra något åt det.

Nu sitter okej, mer ligger.. jag i baksätet på trucken på väg till Kentucky. Det ska bli spännande men jag kommer sakna New Jersey och allt folk där. Cc kommer ned senare, hoppas tiden går fort så jag slipper va själv så länge. Diana vet vi ännu inte riktigt om hon ens kommer ned innan Breeders och Florida. Men det är något som kommer märkas.Kommer sakna dem båda, speciellt Cc då det är vi som hängt ihop i alla väder.

i stannade nyss för att tanka så jag sprang in för att köpa kaffe, STARBUCKS! Bad om en latte med extra kaffe och får mängder av caramel essens i, snacka om sötsliskigt, verkligen inte gott någonstans. Kaffet är slt men den mycko sötsliskiga smaken är fortfarande kvar på tungan. Måste lära mig att säga utan tillsatser, bara en vanlig hederlig latte.

Cc och jag var och fixade naglarna igår kväll. Av någon anldning valde jag lila, kan någon som känner mig se MIG i lila naglar? Sedan höll jag nästan på att sparka ut stackarn genom dörren när hon blrjade fotfila mina fötter. Jisses vad kittlig jag är under fötterna, men jag antar att det behövdes. Min nagelsax har sprungit och gömt sig så mina tånaglar var i enorma behov av trimmning, klippnng och allt det där. Även dom lila.

Regnet typ öser ned, det är grått och fruktansvärt tråkigt ute. Jag har precis kollat Bridget Jones dagbok för andra gångeni mitt liv och Guatemala-bon och har som shippar måste tro att jag har alvarliga problem när jag sitter/ligger här och garvar för mig själv. Men varför har jag missat den filmen? Den är fruktansvärt kul och jag ska lära mig att laga blå mat!

Något jag är fruktansvärt sugen på är Spagetti och köttfärssås, ska göra ett försök till det nu när jag är i Kentucky. Vi bor i lägenhet och kök ska finnas, beroende på vart lägenheten finns är det nära till allt. Vi ska tydligen bo mitt i city.
Jag kan även glädja med att jag kommer ta upp det där med bilder här igen, för jag har en ny kamera! Som jag första kvällen (igår) satte på laddning för att en stund senare nästan hälla en öl över, men som tur var så missade jag kameran och träffade bara bordet. Hade inte förlåtit mig själv om jag hade dödat kameran innan jag hunnit använda den. Även om det låter som något jag skulle kunna göra och definitivt inte förvnas över om jag skulle gjort det. Är lite förvånat att telefonen fortfarande lever, om jag ska vara ärlig. Den ser fruktansvärt sliten ut, men jag hoppas den överlever ett tag till, den är bara 4 månader gammal (badade ju den jag hade först). Men vi kan säga som så, den lever ett hårt liv och det känns nästan lite konstigt att skicka sms på svenska (även om min skrivna engelska suger, den är hundra gånger sämre än mitt tal), har vant mig att skriva på engelska och messar med ett gäng amerikanare. Alla förstår mig även om det tar lite tid ibland.

Blodsocker 02.44 i morse = 21.8
Blodsocker 6.30 i morse = 3.0
Blodsocker 8.03 i morse = 12.0 (rekyl efter en sötsliskig latte)

Ska försöka ta veckan och ta tag i diabetes delen, vet att det kommer bli mycket promenerande ett tag framöver då det inte finns några paddockar här. Paddock = hage
Så känner jag min kropp rätt så kommer jag börja pendla igen, har en förmåga att göra det när levnadssättet ändras på det sättet.
Det är en ganska häftig känsla att vara här över och slåss med allt sådant här själv, att verkligen få lösa problemen som uppstår. Att leva livet men samtidigt ta hand om kroppen okej, jag är inte så bra på det där senaste).Jag är fruktansvärt sugen på att börja gymma, jag vet inte om det är för att jag har haft det ganska lugnt i två veckor tre hästar gick ned på två och senaste dagen ned på en häst. Jag har haft alldeles för mycket fritid och i Söndags gick jag faktiskt hem från banan. Det tog drygt en timme, det var fint väder och man ser så mycket mer när man promenerar mot vad man gör när man åker bil. aknade att ha musik i öronen, men man kan inte få allt här i livet.

Jag har börjat få en hel del komplimanger om min personlighet och jag vet verkligen inte varför. Fick ett sms "Your style makes me smile" (din stil får mig att le), Jag vet inte riktigt vad som händer eller vad jag gör. Jag är bara mig själv, den jag är. Jag försöker inte ändra på mig, jag gör vad jag känner för. Cc försöker fortfarande göra mig till tjej, på vissa plan lyckas hon. Men hon kommer inte lyckas helt. Men tydligen ska även LIsa göra ett försök när vi är tillbaka i Florida igen. Vi får se, det ska bli intressant. Jag är fruktansvärt enkel, jens och t-shirt och något hårband (bandana) som funkar i färg. Så omständig är jag när det gäller kläder, jag klär mig i det jag känner mig bekväm i.
Jag är fruktansvärt social, det ligger i släkten. Kan nog nästan skylla på pappas sida av släkten för det, finns många där som det inte går att få tyst på ALLS. Glad är något jag alltid har vart, minns att något av det sista Stefan sa till mig när jag bodde där var att "Jag har aldrig sett dig annat än glad" Visst vi rök ihop så det small om det en gång när jag lagade mat, men det var för att han var tvungen att läsa recept för potatisgratäng och sedan kommentera hur jag gjorde det. Då blev jag lite arg, slängde potatisen på honom och stängde in mig i sovrummet. Haha, nej jag tål inte när någon kritiserar min matlagning på det sätter, jag gillar att freestyla.
Annars bodde vi ihop i 2.5år och jag har vart glad 99% av tiden. Jag är ganska bra på att gömma mina känslor och verka glad, utifrån sett. Vilken tur att jag inte har börjat analysera mig själv och hur jag beter mig.. Men det är faktiskt ganska intressant, jag gör saker jag sjäkv inte lägger märke till. När jag är stressad eller nervös biter jag nästan sönder insidan av höger mungipa, har nästan ett ärr där nu.

Cc anmärkte lite på novellerna jag skriver, jag vet inte varför men ibland får jag bara ett sådant enormt sug efter att sriva. Det är lugnande och tidsfördrivande och jag börjar tycka att det är riktigt roligt. Vilket jag aldrig i hela mitt liv trodde dskulle ske. Jag menar, jag hatade det så djupt under skoltid. Alla kritiserade hur jag skrev och talade om för mig att jag var tvungen att skriva på ett annat sätt än vad jag gör. Men NEJ! Nu kan jag lägga upp texter som jag vill och jag har ingen som dömmer dom. Vill jag flya ut och leka med språket, då gör jag det. Skulle vara lite små kul att se vad svenska läraren jag hade på KPG skulle säga om mitt sätt att skriva. Jag saknar honom lite, en av de bästa lärarna jag någonsin haft och ja, jag har glömt hans namn. Haha.
På komvux i Nybro var det jag skrev omtykt, men det är inte samma sak. Hur mycket kan man leka med språket när man skriver en uppsats om dödsstraff? Men jag vet att han gillade mina åsikter och att ja la upp dom på ett bra sätt i text. Det är fruktansvärt svårt att få ned en känsla i text, att få det tillräckligt beskrivande och intressant, men samtidigt inte för mycket.Jag ska fortfarande köpa mig något dagboks liknande, det skulle vara kul att gå tillbaka och läsa när man är äldre sedan. Visst, jag kan alltid gå tillbaka och läsa bloggen, men det är inte samma sak. Här kan jag inte skriva ALLT, utan jag måste utelämna vissa saker som alla inte behöver veta om mig. Finns både folk jag känner och inte känner som läser vad jag skriver. Det måste passa alla.