Jag har under de två veckor jag tillbringat i Canada bott i min Ikea-kasse, alla mina kläder har bott i den. De som haft oturen att skitas ned har omgående hamnat i ryggsäcken. Nu sitter jag här i ett nästan tomt rum, Madde flyttade ut sina saker idag för att bosätta sig på gården istället så det blir ytterligare en natt i ensamhet. Vilket förvisso är ganska skönt även det.
Stallet är så gott som nedpackat, lite handdukar som hänger på tork annars är allt packat och klart. Ska bara ställa fram fodret som ska med hem, men det fixar jag i morgon bitti.
Jag har haft två grymma veckor här över, jag skojar inte. Kommer minnas dom i resten av mitt liv, alla sa innan jag åkte att "du kommer ha så fruktansvärt tråkigt". Men icke, vet inte om det är för mitt bett, för att jag är så liten och söt eller för att jag är ganska social. Men någon anledning är det garanterat. Men jag har pratat med folk, mängder av folk. Jag har skrattat, pratat och umgåtts med olika individer. Tisdagen förra veckan var kung, behövde det breaket.
Visst jag sover mycket och jag läser mycket. Har plöjt 4 böcker på den är tiden, Janet Evannovich köpte de böckerna jag inte hade på svenska. Ska börja på sextonde delen i trucken hem i morgon tänkte jag. Tog mig ungefär fyra timmar att läsa ut den femtonde, så det är inte värt att jag börjar idag.
Efter lite funderande har jag kommit fram till att det:
1. inte är många veckor kvar till Hambeltonia
2. inte är många månader/veckor till vi shippar över till Kentucky
3. den här sommaren rusar iväg, jag hinner inte med. Vill sätta ned foten och säga "stopp", men lyssnar den? NEJ.
4. jag älskar livet här över, jobbet, folket, språket och möjligheterna
5. jag slipper SNÖ!
6. jag saknar Cc!
7. jag saknar till viss del jobbet i Löttorp och alla underbara kollegor där uppe.
8. jag saknar ridningen.
9. jag saknar havet
10. jag har gått ned en hel del i vikt och har aldrig trivts så bra i min kropp som jag gör nu.
Jag borde göra som alla andra och skriva "Stackars Norge", så nu har jag gjort det. Nej, jag är inte så känslokall som det låter. Jag bryr mig och funderar på vart världen egentligen är på väg. Men det har hänt, jag kan inte stoppa det. Han har fått sin publicitet och det kommer skrivas in i historieböckerna, man kommer aldrig glömma honom. Man kommer läsa om honom i skolan i alla år framöver.
Jag har inte längtat hem till det svenska livet en enda gång senaste tiden, här över känner jag mig fri. Jag har hamnat rätt, jag mår bra, ruskigt bra. Jag är långhårigare än vad jag vart på många år, jag kan nästan.. Men väldigt nästan.. Sätta upp håret i tofs i nacken, men som jag säger, väldigt nästan. Frågan står kvar, spara till långt eller låta det korta stanna. Jag trivs i det korta, men var sjukt missnöjd senast när jag klippte mig (vilket var ungefär 2 månader sedan). Så Carina får gärna sätta sig på ett expressplan över till New Jersey för att klippa mig, för då vet jag att jag blir nöjd. Och jag kommer i vilken längd det än blir behålla det svart. Trivs så mycket bättre i det svarta än i det råttblonda jag har som original. Trög kan jag va även om jag är svarthårig.
Det har hänt otroligt mycket med mig på bara de här tre månaderna, för ja, jag har vart i Usa/Canada i tre månader nu. Jag kan själv säga att jag inte längre är den jag var när jag lämnade. Jag har vuxit upp, jag känner mig mer vuxen än någonsin. Här över kan jag inte springa till mamma och be om hjälp om det är något problem. Jag pratar inte med henne så ofta, vilket är tungt. Jag saknar min familj, alla generationer inräknade. Borde kanske skriva släkt istället?
Pratade med brorsan igår, eller pratade. Vi hade en konversation över msn och jag saknar honom. Vi har fått en helt annan kontakt sedan jag "växte upp" och flyttade hemifrån, tror inte han ser mig som lika mycket "jobbig snorunge" längre.
Jag har lärt mig en sak, en sak som jag har slagits med i hela mitt liv. En sak som jag vet att jag ärvt från min kära mor (då är det inte tjurigheten jag menar, för ja. Den har jag oxå ärvt. Men den är nog lika mycket från pappas sida). Men jag har börjat lära mig när jag ska hålla käften, när jag inte har med saker att göra och när jag förvärrar saker genom att säga något. Jag har alltså börjat (jag är inte 100%ig än) lära mig att tänka innan jag talar.
Jag längtar till Kentucky, jag vet inte varför. Jag vet inte ens vad jag längtar till, jag har aldrig vart i Kentucky. Allt jag vet är att alla pratar om det och nämner det som "Det som händer i Kentucky, stannar i Kentucky".
Jag ser fram emot resten av året minst lika mycket som jag saknar mina kompisar, vänner, finender, bekanta... hemma i Sverige.
Peter, Sanna och Adde är de som står mig närmst.
Näe, nu ska jag gå ned och köpa choklad för mina sista canadensiska mynt. Har ingen möjlighet att använda dom i Usa, jag har dock sparat alla med bild från OS i Vancover. Har inte så många men 5-6st och dom vill jag spara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar