Fick ett lite surt sms av min kära mor för någon dag sedan "Jag har öppnat mitt fb-konto så jag får veta vad du gör. För bloggen uppdateras ju aldrig". Jag ber om ursäkt för det men lovar inte att jag kommer bättra mig, speciellt inte så länge vi är i New Jersey. Sedan har jag på något mysko vis lyckats döda mitt internet helt och hållet, jag vet inte riktigt hur, men nu behöver jag komma åt internet för att kunna installera drivrutinerna igen. Problemet är bara att mitt wierless har lagt av, kan av någon anledning inte ansluta.

10 av hästarna är nu i Lexington tillsammans med Alec (second trainer) Erica och Jerome (Romeo). Vi andra är kvar i New Jersey, jag skulle från början åkt men behövdes här hemma då jag har Pennsylvania licens, vilket mexarna inte kan fixa utan papper. Just nu sitter jag i trucken (när jag säger truck menar jag allt som oftast en pick up modell stor) på väg till Indiana med Hot Shot Blue Ship. Han startar där i morgon sedan åker vi hem på Torsdag igen.

Vi är för stunden bara 4stycken i huset, vilket är fantastiskt. En ny värld öppnade sig och plötsligt kan du duscha varmt, du behöver inte stressa för att du har 5 andra som vantar utanför dörren, utan du kan ta den tid det tar. Och jag måste säga det igen, vi har varmvatten att duscha i! Tidigare räckte det knappt till att 4-5 duschade och då var vi 8 stycken i huset. Det är bara tre som åkt till Lexington, men Malin beslutade sig för att åka hem. Så det är minus 4 = varmvatten till oss andra.

Mina hästar tränar på bra. Pantholops och Holier är de enda jag har kvar för stunden då Making är i Lexington, Har haft ett sto i några veckor men vi får se vad som händer med henne. Pantholops vann sitt senaste race och var riktigt fin, sötare häst får man leta efter. Holier, ja, hon har sitt humör att kämpa med. Jag älskar den hästen, de dagar hon har humöret på sin sida är hon ur mysig att pyssla med. Eller, hon är alltid mysig att pyssla med tills det kommet till att lägga på selen, då kommer humöret fram och vissa dagar är det så illa att jag inte vill något hellre än att gråta. Men då är det bara till att bita i det sura äpplet och ge det en ny chans. Jag tror på henne, hon har storleken och har precis börjat starta, gör sin tredje start på fredag. Hon har inte kommit in i det ordentligt än, men senaste starten slutade med en tredje peng efter ett mycket bra race.

Jag har mejlat lite med Mats (min diabetes-ssk), då jag har bestämt mig för att stanna här över ett tag till. Jag är inte på långa vägar färdig med det här livet, jag mår bra, jag trivs och jag har utvecklats något otroligt som person. Det är nästan lite skrämmande att säga det, men jag börjar känna mig mer och mer vuxen. Men jag kommer ändå aldrig bli äldre än 23, nu ska jag fylla 23 resten av mitt liv. Pappa är fortfarande 25, och det skulle bli väldigt konstigt om jag är äldre än så.
Men jag har funderat på det där med pump igen, det är massor med strul angående pump i Sverige. Men jag mådde så mycket bättre med den, även om den är ivägen vid vissa tillfällen. Så jag funderar på om jag ska plocka med mig den när jag är hemma och vänder (kommer komma hem några veckor för att fixa lite läkarbesök, insulin och sådant). Men då måste det gå att lösa så rubinmed kan skicka slangar och sådant till mig. Mats och jag pratade om det innan jag åkte, men då hade det blivit så sjukt mycket packning. Den här gången åker jag hem med tomma väskor, kläderna jag har här skulle jag frysa ihjäl i hemma. Det jag ska ha med mig tillbaka är ett USB med MÄNGDER av svenska filmer, Massor med lösgodis/godis, Oboy, insulin, min HTC (saknar verkligen den telefonen), beroende på kopplingen till stereon på bilen som jag borde ha inom kort även min bilstereo (sorry pappa, gyllene tider får spelas i en annan stereo).
För övrigt så ger jag upp hårdrocken allt med, jag har hittat en ny genre som jag fastnat för. En genre som man inte kan tröttna på och som spelas mängder här över. Någon som inte finns i sverige, jag har fastnat för countryn. Jag är fast, kär, förälskad och blir på konstigt spralligt humör när jag lyssnar på det. Den dagen jag väljer att åka hem kommer jag sakna den genren. För NEJ jag tänker inte lyssna på Jill Johnsson, inte ens försöka.
Ska se om jag har råd att köpa med mig en skiva eller två så päronen får lite bra musik att lyssna på, dileva, gyllene tider och Lena PH är inget att ha längre. Något nytt måste in.

Ytterligare en fundering, många av Country sångarna ser fruktansvärt bra ut och är inte äldre än 25... Varför är de som spelar bra musik i Sverige (Typ Dregen, Winnerbäck) runt 40 och lönnfeta? Vad är skillnaden? Jag är i snabbmatens hemland, men här är dom vältränade, snygga och sjunger som gudar medan dom i Sverige, som är ett ganska hälsosamt land, är lönnfeta, fula och sjunger bra. Jag förstår verkligen inte.

Har en svag aning om att de veckorna jag kommer hem för att fixa det jag behöver kommer innehålla en mindre Sverige runt resa, fest, kompisar, vänner, alkohol och djur. Saknar Mitzhi något sjukt, man kanske skulle ta henne med sig? Skulle nog inte vara så populärt iof. Jag har även som plan att göra några besök i Långöre, saknar ridningen. Jag är den enda som inte har en häst som ridtränas här över, min tre-åring är alldeles för liten för det. Hon skulle gå av på mitten, stackars Pantie.
Jag har även som plan att försöka hinna med att besöka folket på Strömgården, 5-6:an och hemtjänsten Löttorp/Böda. Beroende på hur jag lägger upp veckorna funderar jag på om man skulle be om att få hoppa in och jobba en helg eller två. Men tvivlar på att jag kommer ha den tiden.
Har även som plan att tvinga in en kväll med kroppkakor! Nej ni andra har absolut inget att säga till om och det ska vara mormors kroppkakor.
Jag missar ju brorsans kräftskiva så jag hoppas innerligt att han planerar in något annat. Vågar jag skriva det här? Kommer min image förstöras nu? Jag struntar i det, men jag kan ärligt säga att jag saknar min bror. Okej, jag saknar till och från de flesta hemma, päronen, mormor, farmor och farfar och alla kompisar.

Fick i veckan en fantastisk bild på min far och hans lastare. Undrar egentligen hur han lyckades.. Eller vill jag ens veta? Jag skrattade så jag grät och jag vet fler som skrattade åt bilden. Men nu vet vi, något vi alltid undrat över.. Lastmaskiner är inte bra som badleksaker då det otroligtnog har visat sig att de inte flyter. Är botten dåligt kan det hända att dom sjukner lite till och då behövs en andra lastare för att få loss den..

Jag har nu under mina månader här över (det börjar bli många månader nu) verkligen insett vilka vänner jag kan rensa bort från listan och vilka jag ska behålla. Det finns dom jag trodde skulle i vart fall skicka ett "hej, hur är det" sms/fb/mejl.. Men inte ett ord om inte jag börjar konversationen vill säga och det är knappt då man får svar ens då.
Jag har börjat skaffa mig vänner utanför stall-livet, det är en intressant upplevelse måste jag säga. Sanna jag skickar brev till dig någon dag när jag kommer ihåg att skriva det. Jag vet att jag suger som brevvän, men nu har jag inte ens din adress och jag byter snart adress igen.
Adde, du kan ju mejla över din adress om du känner för det, även Sanna och Peter. Det är ni som står mig absolut närmst.

Jag tänkte tillbaka på mitt liv för någon dag sedan. Vad jag egentligen har gjort och insåg då ungefär att jag har gjort en jäkla massa saker. Mitt CV är länge än de flestas i min åldre och jag har allt som oftast stannat på samma ställe ganska länge. Jag ångrar att jag gick naturbruk på gymnasiet för den linjen suger verkligen, jag kan inte bli något på den. Jag måste läsa vidare vad jag än bestämmer mig för att göra.
Men det finns en sak jag saknar riktigt, riktigt mycket och det är verkligen inte vad jag trodde det skulle vara. Visst det är hästrelaterat, men det är inte någon av de hästarna jag borde sakna som mest. Utan den jag saknar något oerhört är Crescendo, den lilla vita odrägliga b-ponnyn som ingen tyckte om. Jag hade riktigt bra kontakt med honom och skrattade mest när han hittade på sina konstigeter. Jag red alltså ÖM på b-ponny 2000, vi stannade ut oss i dressyren (ja, stannade ut oss). Det var en whiteboardtavla på ridhusväggen och den åt nästan upp honom. I terrängen var vi en 2 som kom runt hela banan, även om jag stoppade ut mig på näst sista hindret, där var den en jätte stock som höll på att äta upp oss. Men de andra 4 i klassen (vi var 6st) kom inte ens runt banan.
Den gången vi var i Norra möckleby och det tog 4 minuter för Kicki att komma runt banan på vad hon nu hette, något på D var det. Mig och Crescendo tog det närmare 17 minuter för.. två steg fram ett tillbaka... För att sedan explodera så pass att jag far i backen och han springer iväg (åtminstonde 5 steg), detta var en terräng så en av hinderkontrollanterna fick fånga honom medan jag spottade ut gruset. JAG SAKNAR HONOM.

Märks det att jag är uttråkad? En halv bok senare och nu börjar jag få kramp i min vänstra handled. Dags att sluta då kanske?